TYSTNADSPLIKT

Det var till regnets smattrande mot rutorna jag vaknade upp en dag i September. De sköra vattendropparna knastrar försiktigt god morgon, ibland tror jag att Moder Jord medvetet kysser fönstret såhär varsamt och moderligt för att skona mig ifrån alarmklockans pipande. Alltid ska man vakna några minuter innan tjutet som signalerar en ny dag. Med en kvart till förfogande till, vad jag kallar för Uppvaknandet, ligger jag varenda morgon kvar med täcket draget runt min nattvarma kropp och lyssnar till mina egna hjärtslag. Regndropparna samlas tillsammans och bildar ojämna vattenormar när de leds nedåt fönsterblecket, fåran som leder bort vätska ifrån taket. Det slår mig att många av oss människor fungerar som vattenknölarna på mitt fönsterglas. När vi blir för tunga dras vi också nedåt. Jag önskar att jag också kunde ställa tyngdkraften till svars för mitt beteende. Men jag ligger insvept i mitt duntäcke med ångestsötman upp till halsmandlarna utan en enda vettig förklaring.

Kvarten passerade snabbt idag, visserligen är inte en kvart en evighet. Men urverken tenderar att stanna upp helt i de ögonblick en klar tanke eller stark känsla uppenbarar sig. Som om de båda inte kan verka samtidigt. Alla klockor i världen, universums egna kugghjul, allting höll andan idag. Inte förrän klockan flämtade för andra gången pyste luften ur lungorna och världsalltets maskineri satte än en gång fart med snurrandet och tickandet.
Tick. Tick. Tick. Jag undrar hur många som inleder sin dag till det soundtracket.
När Beethovens dövhet slog till under hans senare levnadsår, blev verken bara bättre och bättre. Hans raffinerade förmåga att sammanställa toner så mästerligt träffsäkert, trots att han inte uppfattade dem med hörselsinnet, räknas som ren musikalisk genialitet. För att inte tala om resultaten. Men ingen hyllar de enkla symfonier som dag ut och dag in, oavlönat och plikttroget ser till att dagen passerar tidsenligt och inom planerna.
Tick. Tick. Tick. Kanske inte i B-dur eller F-dur, men ibland förbryllar enkelheten. Jag undrar vad Ludvig hade sagt om det.

Utanför. Utanför fönstret med alla gnistrande droppar av vatten, nickar körsbärsträdets blommor i takt med sommarmusiken. En efter en faller de in i sången av fallna tårar. Hur himlens skälvande sorger bidrar till att liv spirar, hur molnvalvet utanför fönstret med alla gnistrande droppar av vatten gråter för att låta livet fortgå på en planet som gräver sin egen grav, smeker mitt tänkande väsen.
I naturens självkomponerade klagosång glädjs allt som växer. I all sin prakt av grönska, färger och nektar saluterar kronblad och pistiller. Ett lågmält och knoppande tack.
En flyktig fågels vingslag fångar uppmärksamheten. Härifrån mitt sovrum är den bara en svart silhuett utanför, ett streck som rör sig mellan smutsiga molnkuddar. Plankorna som isolerar huset är varma och sväller, det knakar och knastrar. Trädets alla fibrer gör uppror i plusgrader, de expanderar, tar plats. Jag hör hur virket andas emellanåt. Bröstkorgen spänns när syre letar sig in bland stickorna. Önskar att även jag kunde fälla ut mina armar och med några enkla rörelser ta mig dit jag vill, när jag vill. Se världen ifrån ett trädtoppsperspektiv, känna havsbrisar mot kindlinjen och sväva fram lika fjäderlätt som vilken svala som helst.