TYSTNADSPLIKT

Korpsången

Om vingspann och näbbspets jag skall diktera
För få ser till fjädrarnas vett
Så låt mig få introducera
All visdom min fågel har gett

Visst står jag med truten i slask
Frossar i grannskapets spill
Påträffar stundom en välfödd mask
Stökig och högljudd, det är mitt sigill

Om vingspann och näbbspets jag skall diktera
Iris är mörk liksom resten av bålen
Men själen gäll och har färger flera
Ändock är jag för Döden symbolen

Mitt skri väcker avsky i samtligas öra
Det är blott lundarna som förstår
Att det är naturens storhet jag vill anföra
Krax är ju korpens metafor

Om vingspann och näbbspets jag skall diktera
En ensam drivare i dis
Låt mig istället symbolisera
andevärlden, exempelvis

Det finns inget mer att förstå
Inget mer att förklara
Men kära, du kan inte skräna hejdå
Utan att åtminstone svara

Och nu ska Gudarna veta
Att kärringen min är svår
"Jag är trött på att slita och streta,
Undertiden som du får liggsår"

Men kära, du visste ju innan
Hurdant mitt städlynne var
"Nej nu jädrar, skrek lejoninnan"
Och blev oförhandlingsbar

Mitt hem är sedan den dagen
Hos en mycket kär gammal vän
Ty av tradition tar jag mig inte i kragen
Och kärringen hon städar än

Sväljer tyst.



Hittar andra sätt, mindre hårda ord. Mindre verkan.


Sväljer hemligheter på tvären.
Fastnar halvvägs i ingenstans på babbel om ingenting.

Mina pupiller ritar sicksack på sprickan mellan verkan
och ett annat sätt att ta mig härifrån.
Välter krukor, glas och din goda tro.
Med mitt vingspann.


Läs vidare, svälj mig hel under tiden.
Svälj mina ord.


Välter krukor, glas och hela världens goda tro.
Med järnfjädrar på min rygg.




Och hemligheter i din hals.

Ryktet sprids vind för våg.
En avskedstillställning för byns äldsta dam.
Det var ladyn som ansåg
Att hennes avslut skulle ha guldram.


Vi samlades på gårdsplanen i vemodens samklang
Skål för tidens gång
Välkommen till mitt sista arrangemang
Skrålar ett medfaret röstomfång.


Nattens sorler strök vid bynäldstes kind
Tyst palaver om högtidshån.
Hon tänker " in i det sista blev jag påmind -
Varför jag alltid ville härifrån "


Det var först när jag blev varse om min egen epilog
och en obotlig lungsjuka
Som jag för första gången insåg
Hur mycket energi det fanns att förbruka


Läppja stelt och hämmat på ditt vin
Gnägga bäst du vill, ärade moralist
Håll hårt i din slaviska diciplin
Den som endock skrattar bäst, skrattar också sist

vart tar alla vackra ord vägen?

Och alla vackra ord som du sa när vi trodde att
vi hade det värsta bakom oss
har jag tatuerat in i allt som händer, och allt som händer påminner
om att jag har det värsta framför mig


du kastar bort allt det där som är så bra
hörde jag mig säga i en spegelbild
Den blick som stirrar tillbaka är inte hälften så tom
som den du gav
när alla vackra orden försvann dit
allt vackert tar vägen när tiden går


men älskling jag gräver ner allt det där som
var så bra nu
så att min spegelbild inte längre påminner
att vackra ord så lätt försvinner