det var jag som började.
Korpsången
Om vingspann och näbbspets jag skall diktera
För få ser till fjädrarnas vett
Så låt mig få introducera
All visdom min fågel har gett
Visst står jag med truten i slask
Frossar i grannskapets spill
Påträffar stundom en välfödd mask
Stökig och högljudd, det är mitt sigill
Om vingspann och näbbspets jag skall diktera
Iris är mörk liksom resten av bålen
Men själen gäll och har färger flera
Ändock är jag för Döden symbolen
Mitt skri väcker avsky i samtligas öra
Det är blott lundarna som förstår
Att det är naturens storhet jag vill anföra
Krax är ju korpens metafor
Om vingspann och näbbspets jag skall diktera
En ensam drivare i dis
Låt mig istället symbolisera
andevärlden, exempelvis
Kommentarer
Trackback
