TYSTNADSPLIKT

det är sättet, det är mimiken i din hys skuggnyanser
en spökhandske på din hand,i min.

betongbarn vid vattenbrynen. det är vi som sist av alla

sjunker.

det fanns en gång
evigheter sedan,

allt vi minns idag.

asfaltssammansvärjning i början av Juli.

jag sa, " det är betongbarnen vid vattenbrynen
som sist av alla sjunker

ni sa " vi är alla matroser, det finns så mycket
som sjunker,

allt utom vi"

Färgerna bleknar inte mer, och tröjan skaver inte längre
Lika hopplöst oföränderligt som när
en nyponbuske fångar dagg i morgondvalan.

 Hon luktar perenner i sitt hår och struntar friskt i löst förtal
Tiden står inte still en sekund, men det gör jag.
tragiskt som en utbränd cirkusclown
Det stod fiasko i mina ögon redan då

 Vi har gått med känslan av dysterhet
sedan löven blåste varandra sällskap nerför paradgatan
Men orden ifrån min penna tröstar inte lika graciöst
Som det bubblande skratt du var van vid 

Allting känns kyligt sa hon
 men stiftet mot pappret tar nästan eld
 Och värmer bättre än din tillvaro i mitt liv
Det sägs att högre makter redigerar livslinjer
Är det sant det som sägs

Tänker jag ta mig ditt upp och sudda ut din själ

Skrattar du åt mig nu?
Le åt mig älskling, även om det är i hån.
Dö för dramatiken, konsten att försköna en miljard våndor -
i en estetisk fulländad rörelse.

Svävar på parkettgolv, på fjärilens sköra sommarvingar.
Brinner för meningslösa antaganden i skärselden, fylls av livslust när
mitt rebelliska tonårskött askas i spegeln.
Njuter av min oförmåga att inse -
ödets lynnighet.

Det är nästan tvångsutövande säger de och skakar på axlarna.
Håller med och låtsas inse sensmoralen.
Blåser dammet från realiteten då och då, när begäret efter surrealism
och knivstick snarare mildrar än påminner -
om vad jag nu inser jag aldrig innan insett

För det jag har sagt men inte menat.

Allt jag har menat men aldrig sagt.

Jag kysste aldrig dig,

det var bara läppar mot läppar.

Hon kom

som en vårvind i April

Blåste öst. Blåste väst

Hon kom

När jag behövde förändringar som bäst

Du smeker mina nerver med en rostig pianotråd

Har jag sagt.

Sagt och menat.

Hon kom

som en vårvind i April

Blåste öst. Blåste väst

Hon kom

När jag behövde förändringar som bäst

"- Bland safirer och smaragder är du juvelernas juvel "

Hans hand rör vid mitt liv

Don Juan vet hur man handskas, det slår aldrig fel

En rakryggad gentleman - fostrad och offensiv

Säg mig min vackra opal

Jag är betydligt äldre än du

Men om vi inatt struntar i förtal

Får jag visa det njutfulla i tabu?

Jag vet inte om det var hans sätt att hantera sina ord

eller om rödvinet var spetsat

Men han fick mig på rygg på ett köksbord

avsikten vars alla hans manéer kretsat

En snabbrond i kärlek, två in och två ut

Och jag kan nu i efterhand konstatera

Att istället för smöriga fraser och dåliga skjut

Kan jag lika gärna masturbera

.ur stoftet från en lyra

Ur stoftet från en lyra, ur poetens anförvant
gnistrar lågan evig glöd
du ser, var ton som togs - var konsonant
var trubadurens levebröd

För blott ett dussin guldriksdaler
det bjöds på kabaré
en fattig spelmans musikaler
klang i hov och foajé

Skald, var är ditt hem? - sa en skinntorr gammal karl
vår vän log belåtet
- i mitt okuvliga hjärta, ljöd till svar.
en plats där allt är tillåtet

Ur stoftet från en lyra, ur poetens anförvant
gnistrar lågan evig glöd

du ser..

var ton som togs

var konsonant


var trubadurens levebröd

ur stoftet från en lyra - PART II

Det var till regnets smattrande mot rutorna jag vaknade upp en dag i September. De sköra vattendropparna knastrar försiktigt god morgon, ibland tror jag att Moder Jord medvetet kysser fönstret såhär varsamt och moderligt för att skona mig ifrån alarmklockans pipande. Alltid ska man vakna några minuter innan tjutet som signalerar en ny dag. Med en kvart till förfogande till, vad jag kallar för Uppvaknandet, ligger jag varenda morgon kvar med täcket draget runt min nattvarma kropp och lyssnar till mina egna hjärtslag. Regndropparna samlas tillsammans och bildar ojämna vattenormar när de leds nedåt fönsterblecket, fåran som leder bort vätska ifrån taket. Det slår mig att många av oss människor fungerar som vattenknölarna på mitt fönsterglas. När vi blir för tunga dras vi också nedåt. Jag önskar att jag också kunde ställa tyngdkraften till svars för mitt beteende. Men jag ligger insvept i mitt duntäcke med ångestsötman upp till halsmandlarna utan en enda vettig förklaring.

Kvarten passerade snabbt idag, visserligen är inte en kvart en evighet. Men urverken tenderar att stanna upp helt i de ögonblick en klar tanke eller stark känsla uppenbarar sig. Som om de båda inte kan verka samtidigt. Alla klockor i världen, universums egna kugghjul, allting höll andan idag. Inte förrän klockan flämtade för andra gången pyste luften ur lungorna och världsalltets maskineri satte än en gång fart med snurrandet och tickandet.
Tick. Tick. Tick. Jag undrar hur många som inleder sin dag till det soundtracket.
När Beethovens dövhet slog till under hans senare levnadsår, blev verken bara bättre och bättre. Hans raffinerade förmåga att sammanställa toner så mästerligt träffsäkert, trots att han inte uppfattade dem med hörselsinnet, räknas som ren musikalisk genialitet. För att inte tala om resultaten. Men ingen hyllar de enkla symfonier som dag ut och dag in, oavlönat och plikttroget ser till att dagen passerar tidsenligt och inom planerna.
Tick. Tick. Tick. Kanske inte i B-dur eller F-dur, men ibland förbryllar enkelheten. Jag undrar vad Ludvig hade sagt om det.

Utanför. Utanför fönstret med alla gnistrande droppar av vatten, nickar körsbärsträdets blommor i takt med sommarmusiken. En efter en faller de in i sången av fallna tårar. Hur himlens skälvande sorger bidrar till att liv spirar, hur molnvalvet utanför fönstret med alla gnistrande droppar av vatten gråter för att låta livet fortgå på en planet som gräver sin egen grav, smeker mitt tänkande väsen.
I naturens självkomponerade klagosång glädjs allt som växer. I all sin prakt av grönska, färger och nektar saluterar kronblad och pistiller. Ett lågmält och knoppande tack.
En flyktig fågels vingslag fångar uppmärksamheten. Härifrån mitt sovrum är den bara en svart silhuett utanför, ett streck som rör sig mellan smutsiga molnkuddar. Plankorna som isolerar huset är varma och sväller, det knakar och knastrar. Trädets alla fibrer gör uppror i plusgrader, de expanderar, tar plats. Jag hör hur virket andas emellanåt. Bröstkorgen spänns när syre letar sig in bland stickorna. Önskar att även jag kunde fälla ut mina armar och med några enkla rörelser ta mig dit jag vill, när jag vill. Se världen ifrån ett trädtoppsperspektiv, känna havsbrisar mot kindlinjen och sväva fram lika fjäderlätt som vilken svala som helst.

Belåten blick, seglar med hösten.Vi står för främmande tider.
Följer flyttfåglarnas ivriga vingslag, frihetens farkost.
Isprinsessan från sagan flytt, minusgrader framskrider
Välkomnar obestridliga fröken frost.
Söker värme mot min blottade fysik, försvarstaktik.
Leker vita droppar på fönsterbrädet, kylan i munter gestalt.
Räknar soltimmarnas bortgång, förundras av nybäddad musik.
Färger på nytt, som vi så många gånger ignorerat kallt.

Jag tog korgen under armen och drog på mig höga skor
den röda fina kappan har jag fått utav min mor
"-Akta dig för vargen," blev jag varnad innan eskapaden
"-Jag räds då ingen ulvafan," till vapen tar jag spaden

En kaxig Madame helt själv i stora skogen
men optimismen här den sprudlar och lär alltid vara henne trogen
Färden går i barrmark och grönskande dalar
genom vadhöga forsar, skymtas idylliska björksalar

Här ska plockas sommarbär till pajer och till safter
men allt detta plockande tär på hennes krafter
Hon lägger kroppen ner i gräset och somnar för en stund
försvinner snabbt i eskapi med vår folkkära John Blund

När sömnen sedan avtar och hon gäspar tungt och nyvaken
luftar varma sommarvindar den sköra kroppen, som nu är naken
Någon perverterad bandit har stulit hennes söta ekipering
och springer troligtvis omkring med rosa gamla spetsstring

Hon letar och letar, naken men bestämd
"Kom an då fega usling, jag ska utkräva min hämnd"
Bakom några granar, hör man kvävda skratt och fnitter
nu blir det inte nådigt, tänkte flickan och var bitter

På fjäderlätta sulor smygs det fram i busk och snår
synen som hon möter lockar fram en blygssam tår
Där sitter 4 grannpojkar och skrattar åt sitt bus
allt detta besvär för att få se en rakad mus

Vad är det med er grabbar, har ni aldrig sett en kvinna?
Ur deras vidöppna munnar börjar dreglet att rinna
Så börjar hon och skrika och flyr i ren panik
"-Men spring då dumma jävlar" hörs i ett avlägset skrik

Vargen tog ett språng och bet ihjäl alla snubbar
Likabra är det, nu blev det färre äckelgubbar
Sensmoralen i det hela, är efter eget vett och tycke
Men den som gapar efter mycket, blir sen ofta själv ett stycke

Ljudhärmande, som PANG!
BOOM! MJAU! GRRR!
Onomatopoetiska interjektioner.
Avancerat, för något så enkelt.
Som vi.
Konsekutiva konjunktioner - så att.
Så att du vet, att jag älskar dig.

För jag hoppas att du vet det, och känner det.
Förbannade jävla grammatik.
Följdadverbial - berättar om verbhandligen.
Jag älskar dig så mycket att jag knappt kan andas...
t.ex



♥

Följde gatan ner mot bättre tider
En timma i dimma
minuter så tunga, blott minnen var unga
Jag är ensam trots alla dessa individer


Sneglar mot ovan, månen skriker välbehag
Luftens stillhet tömmer lungorna, ser bara rök, trots alla försök
möter bara vilsenhet på min promenad, lågmäld spökstad
Här vilar all kriminalitet, här finns enbart misstag


Utvägen finner dock den som söker och hinner
Örfil på rosenkind, ta dig härifrån som en virvelvind
res med dom, som inte hinner dö av ålderdom
Innan chansen till lyckan försvinner

Samspelt du och jag, sista tunneln innan paradis.
Lyckligt lottad är så pass få.
Tystad råder. Vackrast i världsalltet är du, Universums förstapris.
Där råder evigheten, den ska vi tillmötesgå.
Får jag hålla dig i handen när vi upphör existera?

Upphöra andas, ta plats i någons annans levnadslopp.
Plötsligt engagemang, ödet ska styra romans.
Skänk mig syre, ge mig luft. Antal hjärtslag uppgår i miljardbelopp.
Dyrkar lust och välgång, oslagbart tillsammans.
För dig kan vemsomhelst ta plats i atmosfär.

Mista livet är petitess, minusföljden är uträknad in i detalj.
Kan låta blodet härskna för din glädjande ambition
Min utstuderade dödsplan förtjänar diplom och medalj
Vitaliteten avtar, svartnar gradvis, snart upplyft till himmelposition.
Ber du om mig om livskraft, ska jag ge dig allt jag har.

När du exponeras, transporteras, framträds.
Ungefär, som en mannekäng.
Fast,
med finare ord.

Min förlitan på dig var blåögd, den du glädjeligen tog emot.
Blottade din famn.
Förlåt min aningslösa nuna.
Om jag bara hade vetat, att en oskuldsfull tanke. En meningslös invitering.
Skulle dirigera mig på villovägar.
En hastig manöver, sedan ingenting.
Modfälld, slaget var förlorat. Du var min Poltava.
En annan var martyr.

Ovetande och villig att dö för något otänkbart, från början.
Konfundera mig lite till älskling, se det som en hobby.