Rödvinspoesi
En skrattgrop på din vänstra kind och två busglimtar i de levande blå, jag ser mig själv, en glitterreflektion där vi pulserar huttrande genom pudersnö i minusgrader. Två steg fram i min riktning tar dina skor och jag känner redan din Stimorolsmak på tungan för jag vet så väldigt väl hur det kliar innanför huden när mintaromerna landar i min mun. Du viskade evighet på min knottriga hud och förseglade löftet med en kyss på mina vinterspruckna smultronläppar.
Kanske dunkade mitt hjärta korsochtvärs.
När vi några minuter senare låg utslagna bland skimrande vinterkristaller under en natthimmel vars stjärnglans inte lämnar någon oberörd, känner jag vinddraget ifrån dina tårar och de bildar rännilar utmed din kind.
Små små isormar ringlar iväg men jag hinner inte fånga allihopa med fingertopparna.
- Lägg dig närmare, jag suktar i ditt öra.
Rispar med manikyrerade naglar strax under skrattgropen, din tungspets följer mina läppkonturer lika vant som om de var skapade ur din färgpalett. Ett lår kedjar fast mina, en tandrad biter hål på din halspulsåder, fyra ivriga händers längtan och stilettklackar pekandes mot leende stjärnor.
Kanske dunkade mitt hjärta korsochtvärs för längesedan.
Eller så stannade det då.
Vi var nog inte särskilt seriösa med våra lovord utan skrek bort allt det där vackra våra munnar svamlade i varandras syre.
Rödvinspoesi var allt vi var sa du.
Kanske dunkade mitt hjärta korsochtvärs.
När vi några minuter senare låg utslagna bland skimrande vinterkristaller under en natthimmel vars stjärnglans inte lämnar någon oberörd, känner jag vinddraget ifrån dina tårar och de bildar rännilar utmed din kind.
Små små isormar ringlar iväg men jag hinner inte fånga allihopa med fingertopparna.
- Lägg dig närmare, jag suktar i ditt öra.
Rispar med manikyrerade naglar strax under skrattgropen, din tungspets följer mina läppkonturer lika vant som om de var skapade ur din färgpalett. Ett lår kedjar fast mina, en tandrad biter hål på din halspulsåder, fyra ivriga händers längtan och stilettklackar pekandes mot leende stjärnor.
Kanske dunkade mitt hjärta korsochtvärs för längesedan.
Eller så stannade det då.
Vi var nog inte särskilt seriösa med våra lovord utan skrek bort allt det där vackra våra munnar svamlade i varandras syre.
Rödvinspoesi var allt vi var sa du.
Kommentarer
Trackback
